För bara några år sedan ägde jag inte ens någon. Det gick superbra det med. Ibland "glömmer" jag den hemma med viljes. I och för sig är det inte så många som använder den för min skull. Men endå några få. Ja, så det var i valet och kvalet. Hur gör jag? Måste jag? Skall jag verkligen? Men till slut så köpte jag det lilla som behövs. Bara ett substitut än så länge, bara för ett litet tag om man säger så.
Hur klarade man sig förr? Helt otroligt. Fattar inte att det verkligen gick, fast då visste man ju inte bättre. Men på bussen in till Storstaden och arbetet. Något kändes så fel. Kunde inte sätta fingret på vad det var. Funderade, vad var det jag saknade. Vad brukar jag alltid ha med mig, både när jag går och när jag åker buss eller tåg?
När jag väl kom på det så var det med en viss saknad jag gick prommisen på halvtimmen till arbetet. Men det gick ju det också. Men det var en saknad. Men nu har jag en som får fungera så länge. Inte lika bra. Jag har ju faktiskt haft denna ett par år. Nu skall jag plötsligt använda ett nytt. Usch. Känns inte lika bra. Tänk om jag missar någon. Jaha. Inte förrän nästa onsdag då får jag se den igen. Men det har då varit ett par dagar med en viss saknad. Men jag klarar mig. Inga problem. Jag har ju som sagt ett substitut nu.
Min lilla Ericsson P1, med mitt mobilnummer som jag haft sedan 2000. Mina fina hörlurar som jag kan lyssna på musik när som helst, eller radion. SUCK. Men det går....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar